Ibland är det lite för svårt.
Ibland är det jobbigt att leva med det man varit med om, minnen tränger fram.
Jag har bearbetat och bearbetar fortfarande trauman. Men vissa saker kan man inte ens skriva om för att det är så tabu. Även om min terapeut lärde mig att sluta leva i den sanning som jag förskönade så bra att mina föräldrar än idag inte har en aning om vad jag gick igenom rätt under näsan på dem.
Det är sjukt vad hjärnan kan komma på för att manipulera folk att allt är bra.
Och idag när jag kan prata om sakerna högt, känns det som om folk tvivlar på mig, för det jag säger är saker man inte pratar om. Man får inte prata högt om sexuella övergrepp och våldtäkt, för då söker man uppmärksamhet.
Man får inte prata om sin barndom som fylldes av missbruk, kriminalitet, försummelse och socialen.
Alla dem sakerna lärde jag mig i över tio års terapi var okej att prata om, att det behövdes prata om för att folk ska våga stå upp och få sin röst hörd. Det är inte konstigt att alla dem våldtäkter och misshandel som sker inte polisanmäls. Man blir ju inte tagen på allvar ändå.
Får höra det ibland att man inte kan bli våldtagen i ett förhållande. Vilken är fel då det är där en stor procent av våldtäkterna sker i hemmet. Tro det eller ej men många män är stora SVIN!
Men som tur är finns det ju dem som är snälla och omtänksamma. Det får man inte glömma.
Nä, nog om detta. var tvungen att få det ur mig så inte skallen snurrar för mycket.
Ha en bra dag.
Over and out.
/U.