Min resa genom graviditeten.
Min resa genom graviditeten 2016.
Berättelsen handlar om hur min graviditet var när jag väntade vårt första barn.
Egentligen började det den 11 januari, när jag av hälsoskäl fick ta ut min p-stav. Hade fått stora problem med smärtsamma cystor och äggblåsor och fick vara hemma från jobb pga för stora blödningar och besök på akuten.
Har sen tonåren haft problem med just detta men inte sådär illa som då. Har haft läkare som undersökt mig och sagt att jag är frisk men pga att jag haft problem med detta och det fanns en viss ärrvävnad så kunde det dröja ett tag innan jag blev gravid i framtiden. Vilket för mig inte varit ett problem.
Vad jag inte räknade med var att ca två veckor efter jag tog ut staven så blev jag gravid.
Det lustiga var att jag och Jonas skulle åka till Thailand den 1 februari, i två veckor och för att jag skulle kunna dyka i lugn och ro så fick jag rådet av en kompis att ta ett test innan, då min period inte startat efter staven kommit ut. Och det g-testet visade negativt.
Så vi åkte i lugn och ro till våt paradis, dök med djävulsrockor och åt dykarkakor, drack coctails och chillade. Var enormt trött hela resan, hade typ konstant jetlag. Misstänker idag att det beror på att jag var gravid redan då.
Sen kom vi hem, jag började jobba, hade fått en ny anställning på jobb så jag satsade på det. Hade prov och blev kökschef, tyckte att det var kul på jobb.
Men efter en helg på jobb med en av mina bästa vänner och kollega Elin, diskuterade vi att jag inte hade fått mens och att jag var lite orolig att nått var fel på mig efter att jag tagit ut staven och hon skojade att jag kanske var gravid och borde göra ett test.
Skrattade bort det lite då hon också vet mina gamla problem.
Sen kom tisdagen den 23 februari, två dagar efter råder från Elin att ta ett test, sagt och gjort så berättade jag för Jonas att jag skulle göra det men det var nog ingen fara.
Och minsann, så visade sig att det var positivt. Gjorde två stycken, Jonas hade åkt på jobb och jag började ringa honom.
Samtalet lät ungefär såhär:
Jag: Hej, testet var positivt!!!
Jonas: Jag lastar/lossar, ringer sen.
Sen la vi på. Sen skulle jag iväg och dricka kaffe med en komis och gå ett stägningspass.
Skrattade bort det lite då hon också vet mina gamla problem.
Sen kom tisdagen den 23 februari, två dagar efter råder från Elin att ta ett test, sagt och gjort så berättade jag för Jonas att jag skulle göra det men det var nog ingen fara.
Och minsann, så visade sig att det var positivt. Gjorde två stycken, Jonas hade åkt på jobb och jag började ringa honom.
Samtalet lät ungefär såhär:
Jag: Hej, testet var positivt!!!
Jonas: Jag lastar/lossar, ringer sen.
Sen la vi på. Sen skulle jag iväg och dricka kaffe med en komis och gå ett stägningspass.
När jag kom hem så pratade vi om det, blev spända och nervösa. Men det var inget snack om saken, vi skulle bli föräldrar så länge det gick som planerat.
Dagarna som kom och gick så gjorde jag fler test för jag själv inte fattade samt att jag var rädd att jag hade "tappat" ut fostret när jag var och kissade. Haha så löjlig man var.
Två tre dagar gick och vi tog ett Clearblue digital test som visade 2-3 veckor, vilket visade sig att jag var ungefär i vecka 6 sen. Ringde och skrev in oss hos min barnmorska, hade samtal och med tanke på att jag inte hunnit få mens var det svårt att avgöra hur långt gången jag var så vi bokade in ett ultraljud nån vecka fram.
Två tre dagar gick och vi tog ett Clearblue digital test som visade 2-3 veckor, vilket visade sig att jag var ungefär i vecka 6 sen. Ringde och skrev in oss hos min barnmorska, hade samtal och med tanke på att jag inte hunnit få mens var det svårt att avgöra hur långt gången jag var så vi bokade in ett ultraljud nån vecka fram.
Vi började berätta så smått för vissa, men inte allt för många då risken för missfall fortfarande fanns.
När ultraljudet väl kom så visade sig sen att jag var i vecka 7. Läkaren berättade att det var en väldigt aktiv bebis där inne och han sa till oss att vi fick filma för att visa våra föräldrar och vänner och att vanligtvis låter han inte föräldrar göra det men han bjöd på det för det var fredag och för att hon var så himla sprattlig där inne. Han verkade faktiskt lite imponerad.
Väl ute från vårdcentralen så började vi skoja om att bebisen säkert ärvt mina adhdgener och att det är en liten ninja där inne. Därav hennes smeknamn under hela graviditeten och mellannamn nu när hon väl är ute.
Under denna tiiden mådde jag väldigt illa och det enda som funkade var äpple och digestivekex. Folk på jobb började undra men jag sa bara att jag var lite småkass.
Tiden gick och vi började planera för att berätta för familjerna. Det gjorde vi i vecka 11 runt påsk, precis innan risken för missfall började minska.
Alla blev väldigt glada, mest mina föräldrar som blev överlyckliga att deras dotter skulle få barn och dem skulle få bli mormor och morfar. Trots att dem har fyra barnbarn sen innan så blev detta lite speciellt för dem. Vi berättade för mina föräldrar genom att köpa ett påskägg och fylla med godisnappar och två nappar där det stod Morfars ögonsten och Mormmors gullunge. Tog en stund innan dem fick in det i huvudet.
Dagen efter berättade vi för Jonas familj efter att ha spelat UNO i hundra år, försökte få Jonas att berätta men han tyckte han inte hittade tillfälle, så jag avbröt alla innan folk skulle börja åka hem och då frågade Jonas mamma om jag var gravid. Jonas brors flickvän hade misstänkt det sen veckan innan, men när hon hade sagt det till Jonas bror så sa han bara; Nääää dem har ju hund och katt. Haha.
Sen höll vi det ganska hemligt fram till vecka 14 då jag berättade på jobb, men valde att inte skriva ut det på sociala medier förrän vi varit på rutinultraljudet som skulle komma i vecka 18.
Dem på jobb drev jag lite med, hade börjat få ont i kroppen ganska tidigt, i bäckenet och trodde bara kroppen inte hängde med riktigt. Så på ett chefsmöte efter att jag hade berättat för min restaurangchef först, så när det var min tur att berätta hur jag tyckte det gick på jobb så berättade jag att jag hade fått reda på varför jag inte mådde så bra och att jag skulle behöva lite extra hjälp och så, sen sa jag bara rakt ut att jag väntade barn. Slutade med ett mindre gråtkalas då hela grejen var ganska oväntad då jag precis hade gått upp som kökschef och hade en ännu högre tjänst som väntade.
Efter två veckor hade jag haft ganska ont i kroppen, fått svårt och gå, fick sjuka mig och min svärmor sa att hon trodde det var foglossing. Tänkte att det var alldeles för tidigt men bokade en tid hos sjukgymnast som beräftade att det var det.
Efter det började jag gå mer och mer chefspass, utbildade mig och försökte jobba så mycket som möjligt.
Veckorna gick och jag blev sämre och sämre i fogarna.
I vecka 18 kom tiden till rutinultraljudet och vi skulle få veta vem som byggde bo i min mage. Fick tyvärr en väldigt tråkig upplevelse då den barnmorskan dumförklarade Jonas åt han frågor och var lite väl typ sträng så jag vågade inte ställa några frågor utan grät bara tyst av lycka över att få se vår bebis på en skärm igen. Jonas frågade till slut om vi fick lov att veta om det fanns möjlighet att se könet och svaret blev; mest troligt en flicka.
Jag kände det på mig direkt när jag fick reda på att jag var gravid att det skulle bli en flicka, alla drömmar och liknande tydde även på det.
Vi fick då bekräftat att BF skulle bli den 17 oktober, innan hade vår barnmorska sagt den 16 men det flyttades fram en dag.
Veckorna gick och magen fortsatte växa och bebisen började puffa och sparka mer.
Väl ute från vårdcentralen så började vi skoja om att bebisen säkert ärvt mina adhdgener och att det är en liten ninja där inne. Därav hennes smeknamn under hela graviditeten och mellannamn nu när hon väl är ute.
Under denna tiiden mådde jag väldigt illa och det enda som funkade var äpple och digestivekex. Folk på jobb började undra men jag sa bara att jag var lite småkass.
Tiden gick och vi började planera för att berätta för familjerna. Det gjorde vi i vecka 11 runt påsk, precis innan risken för missfall började minska.
Alla blev väldigt glada, mest mina föräldrar som blev överlyckliga att deras dotter skulle få barn och dem skulle få bli mormor och morfar. Trots att dem har fyra barnbarn sen innan så blev detta lite speciellt för dem. Vi berättade för mina föräldrar genom att köpa ett påskägg och fylla med godisnappar och två nappar där det stod Morfars ögonsten och Mormmors gullunge. Tog en stund innan dem fick in det i huvudet.
Dagen efter berättade vi för Jonas familj efter att ha spelat UNO i hundra år, försökte få Jonas att berätta men han tyckte han inte hittade tillfälle, så jag avbröt alla innan folk skulle börja åka hem och då frågade Jonas mamma om jag var gravid. Jonas brors flickvän hade misstänkt det sen veckan innan, men när hon hade sagt det till Jonas bror så sa han bara; Nääää dem har ju hund och katt. Haha.
Sen höll vi det ganska hemligt fram till vecka 14 då jag berättade på jobb, men valde att inte skriva ut det på sociala medier förrän vi varit på rutinultraljudet som skulle komma i vecka 18.
Dem på jobb drev jag lite med, hade börjat få ont i kroppen ganska tidigt, i bäckenet och trodde bara kroppen inte hängde med riktigt. Så på ett chefsmöte efter att jag hade berättat för min restaurangchef först, så när det var min tur att berätta hur jag tyckte det gick på jobb så berättade jag att jag hade fått reda på varför jag inte mådde så bra och att jag skulle behöva lite extra hjälp och så, sen sa jag bara rakt ut att jag väntade barn. Slutade med ett mindre gråtkalas då hela grejen var ganska oväntad då jag precis hade gått upp som kökschef och hade en ännu högre tjänst som väntade.
Efter två veckor hade jag haft ganska ont i kroppen, fått svårt och gå, fick sjuka mig och min svärmor sa att hon trodde det var foglossing. Tänkte att det var alldeles för tidigt men bokade en tid hos sjukgymnast som beräftade att det var det.
Efter det började jag gå mer och mer chefspass, utbildade mig och försökte jobba så mycket som möjligt.
Veckorna gick och jag blev sämre och sämre i fogarna.
I vecka 18 kom tiden till rutinultraljudet och vi skulle få veta vem som byggde bo i min mage. Fick tyvärr en väldigt tråkig upplevelse då den barnmorskan dumförklarade Jonas åt han frågor och var lite väl typ sträng så jag vågade inte ställa några frågor utan grät bara tyst av lycka över att få se vår bebis på en skärm igen. Jonas frågade till slut om vi fick lov att veta om det fanns möjlighet att se könet och svaret blev; mest troligt en flicka.
Jag kände det på mig direkt när jag fick reda på att jag var gravid att det skulle bli en flicka, alla drömmar och liknande tydde även på det.
Vi fick då bekräftat att BF skulle bli den 17 oktober, innan hade vår barnmorska sagt den 16 men det flyttades fram en dag.
Veckorna gick och magen fortsatte växa och bebisen började puffa och sparka mer.
När jag gick ett dagchefspass på jobb den 5 juli så fick jag ringa efter en akuttid till en läkare på vårdcentralen för att sjukskriva mig deltid då jag hade pratat med min chef om detta. Kändes inte bra att vara en börda och behöva gå hem mitt i passen för att kroppen inte höll ihop trots gördel och foglossningsbälte.
Fick en tid, stack efter lunch, hann inte in på läkarens rum innan han berättade att han tänkte sjukskriva mig heltid fram till jag kunde få graviditetspenning. Fick även reda på att jag hade fått problemm med ichiasnerven som försvårade allt ännu mer. Min vänstra sida var drabbad av ichias och min högra höft var försvagad. Då var jag i vecka 26.
Fick åka tillbaka till jobb och lämna kort och nycklar, hämta skor och var jätteledsen. Fick lagom panik över att jag hade typ halva graviditeten kvar och var tvungen att åka hem och sätta mig på rumpan i soffan.
Fick en tid, stack efter lunch, hann inte in på läkarens rum innan han berättade att han tänkte sjukskriva mig heltid fram till jag kunde få graviditetspenning. Fick även reda på att jag hade fått problemm med ichiasnerven som försvårade allt ännu mer. Min vänstra sida var drabbad av ichias och min högra höft var försvagad. Då var jag i vecka 26.
Fick åka tillbaka till jobb och lämna kort och nycklar, hämta skor och var jätteledsen. Fick lagom panik över att jag hade typ halva graviditeten kvar och var tvungen att åka hem och sätta mig på rumpan i soffan.
Försökte med sjukgymnastik och var och träna en gång, kom tyvärr aldrig till skott att åka och simma tyvärr. Foglossningen blev bara värre och värre och värre, till slut blev det kryckor och jag kunde till slut inte köra bil. Vissa dagar hade jag så ont att jag inte kom upp från sängen och vi fick lämna bort hunden till Jonas föräldrar.
Mådde väldigt psykiskt dåligt under den sista delen av graviditeten pga smärtan och inte kunna göra vad jag ville, mitt huvud vill alltid mer än vad kroppen klarar och så har jag haft det länge men dett var ju ofantligt jobbigt.
Sista två, tre veckorna innan BF började allt bli väldigt olidigt. Efter all strul med försäkringskassan, inte kunna jobba, kraftig foglossning, mm så började tålamodet ta slut på riktigt.
I vecka 37 och 38 hade jag även två dagar då jag hade känt minskade fosterrörelser så vi fick åka upp på förlossningen för att ta CTG ena gången och CTG+ tillväxtultraljud andra gången.
Båda gångerna såg allt bra ut. På tillväxtultraljudet fick vi reda på att bebisen låg ca 20% över kurvan och uppskattades till 3,8 kg, min barnmorska hade veckan innan uppskattat till ca 3,1-3,2 kg. Så jag fick mig en liten chock och började bli väldigt orolig för att förlossningen skulle bli jobbig. Bad även i denna veckan om att min barnmorska skulle ordna så jag fick en hinnsvepning om jag skulle gå över tiden för mycket, då jag kände att pga smärtan så skulle jag kanske psykiskt och fysiskt inte klara förlossningen. Fick det godkändt och det kändes bättre.
Mådde väldigt psykiskt dåligt under den sista delen av graviditeten pga smärtan och inte kunna göra vad jag ville, mitt huvud vill alltid mer än vad kroppen klarar och så har jag haft det länge men dett var ju ofantligt jobbigt.
Sista två, tre veckorna innan BF började allt bli väldigt olidigt. Efter all strul med försäkringskassan, inte kunna jobba, kraftig foglossning, mm så började tålamodet ta slut på riktigt.
I vecka 37 och 38 hade jag även två dagar då jag hade känt minskade fosterrörelser så vi fick åka upp på förlossningen för att ta CTG ena gången och CTG+ tillväxtultraljud andra gången.
Båda gångerna såg allt bra ut. På tillväxtultraljudet fick vi reda på att bebisen låg ca 20% över kurvan och uppskattades till 3,8 kg, min barnmorska hade veckan innan uppskattat till ca 3,1-3,2 kg. Så jag fick mig en liten chock och började bli väldigt orolig för att förlossningen skulle bli jobbig. Bad även i denna veckan om att min barnmorska skulle ordna så jag fick en hinnsvepning om jag skulle gå över tiden för mycket, då jag kände att pga smärtan så skulle jag kanske psykiskt och fysiskt inte klara förlossningen. Fick det godkändt och det kändes bättre.
Vi har under hela tiden varit väldigt lugna under hela graviditeten inför förlossningen, tagit det med lugn och ro och inte försökt stressa upp oss. Men i slutet började bli ganska otåligt med förvärkar och sammandragningar. Hade haft det ganska länge och kände oss snuvade på förlossningen x antal gånger trots vi visste att förstfödeskor oftast går över tiden.
Dem sista två veckorna gick, dagen för BF kom, men ingen bebis. Dock började latensfasen på söndagen dagen innan klockan 21.15, men det tänker jag berätta om i min förlossningsberättelse som kommer komma i ett senare inlägg när jag har tid och ork att gå igenom det igen.
Med denna berättelsen hoppas jag kunna hjälpa andra med besvär under graviditeten, i detta fall foglossning som började väldigt tidigt, att det finns hjälp att få och att man ska lyssna på sin kropp. Jag gjorde inte det vilket ledde till extrem smärta och svårigheter att gå.
Så till alla blivande mammor med misstankar om besvär, kolla upp det tidigt, håll inte emot och var envisa för det drabbar bara er i slutet. Det finns alltid hjälp att få.
Hoppas läsningen var givande, det är kul för mig att ha detta nerskrivet ifall vår dotter skulle vilja veta en dag hur graviditeten var, och kunna använda det mot henne när hon står och skriker i mitt ansikte att jag förstör hennes liv när hon kommit in i tonåren haha. ( Skämt och sido såklart!!)
Ha en bra kväll.
- Ulrika
Dem sista två veckorna gick, dagen för BF kom, men ingen bebis. Dock började latensfasen på söndagen dagen innan klockan 21.15, men det tänker jag berätta om i min förlossningsberättelse som kommer komma i ett senare inlägg när jag har tid och ork att gå igenom det igen.
Med denna berättelsen hoppas jag kunna hjälpa andra med besvär under graviditeten, i detta fall foglossning som började väldigt tidigt, att det finns hjälp att få och att man ska lyssna på sin kropp. Jag gjorde inte det vilket ledde till extrem smärta och svårigheter att gå.
Så till alla blivande mammor med misstankar om besvär, kolla upp det tidigt, håll inte emot och var envisa för det drabbar bara er i slutet. Det finns alltid hjälp att få.
Hoppas läsningen var givande, det är kul för mig att ha detta nerskrivet ifall vår dotter skulle vilja veta en dag hur graviditeten var, och kunna använda det mot henne när hon står och skriker i mitt ansikte att jag förstör hennes liv när hon kommit in i tonåren haha. ( Skämt och sido såklart!!)
Ha en bra kväll.
- Ulrika